Walking, Sleeping, Dreaming, Eating, Playing

Yes, that is my life. And it is a nice life, I suppose.

Why I'm telling you this in English, Well, there is somebody actually reading my blog in the US. Welcome to my blog. You are a dog, I suppose. Or a cat. I'm fond of cats although they are not very fond of me.

Soon, soon I will have a lovely run in 

the snow together with my Daddy. 

Hjälp, vad stora de är...!

Var med mamma och pappa till jättehundar i går. Och hälsade på dem. Men usch vilka stora huvuden. Naturligtvis blir jag rädd när de lutar sig fram och ska nosa på min pyttelilla nos. Tänk om de råkar äta upp mig. Nej, jag gör som jag brukar när det är fara på färde. Som när bebisar och katter vill anfalla mig. Drar mig undan.

På mattan . . .

Mamma och pappa tycker det är för kallt ute. Men passar mig precis. Mycket snö, kallt, och kompisar överallt. Nästan överallt. Lekte med en stor, mager sak idag. En Greyhound. Hon hade ett löjligt täcke på sig. Det behöver inte jag. Inte med min päls. Men det gick ju att leka med henne. Trots täcket. Men nu måste jag vara inne. Och ha tråkigt. På mattan med ett fjantigt mysdjur.

Snart kommer Frankie...

Hjälp! Snart kommer Frankie. Han är min - vad säger man - halvbror - kusin - någonting. Och väldigt busig. Jag är rädd för att han kommer att dra mig i svansen. Bäst jag övar mig i att säga ifrån.

Så här: "Grrrr!" och ser farlig ut. Fast då kanske han blir jätterädd och börjar gråta. Och så får jag skäll.

Kanske ska jag ropa "Vovv, vovv" med min högsta röst. Fast då blir nog mamma arg på mig. Hon gillar inte att jag skäller.

Eller gnälla på mamma. Men det låter töntigt, jättetöntigt. Som om jag är rädd för honom. Egentligen har jag inte så mycket emot honom - utom när han ska ta på mig. Han vet inte riktigt hur han ska göra med sina händer.

Så det är bäst att gömma sig, krypa under kökssoffan eller mammas och pappas säng.

Bild från i förra sommar'n då han var jättejobbig. Usch!

Var är pappa?

Pappa med mammas extra hår, som hon hade när hon hade tappat håret.

Jag går omkring hemma och letar. Det luktar pappa men jag kan inte hitta honom. Jag tittar på mamma med bedjansfulla ögon men det hjälper inte.
- Pappa är på sjukhuset, säger hon. Han kommer hem snart.

På kvällen går jag fram och luktar på hans plats i soffan. Men han sitter inte där som han brukar. Jag sätter mig intill hans plats och frågar mamma. Med min speciella röst som inte är ett "vov" utan något som mamma kallar ett hest gurglande.
- Var är pappa? frågar jag gurglande
- Han är inte här, lilla stumpan, svarar mamma. Hon är bra på att förstå mitt språk. Kom hit och sätt dig hos mig.
- Nej, jag sitter här och väntar, svarar jag.

Och där sitter jag. Och gurglar. Men ingen pappa kommer. Till slut lyssnar jag på mamma och går fram till henne och sätter mig. För att bli klappad och kliad.
- Stackars liten, säger hon. Men pappa kommer snart hem.

Jag är ändå inte riktigt säker.  Medan mamma tittar på en fånig film utan en enda hund i filmen går jag bort till ytterdörren. Och lägger mig på mattan och väntar. Utifall pappa ändå kanske kommer . . .

Övergiven

Är ensam hemma. Pappa och mamma är på sjukhuset. Båda två!!! Pappa ska opereras - ingenting farligt - så jag är lugn. Mamma ska plaska omkring i en bassäng. Och jag då? Slörpa lite vatten, ingen mat kvar i min matskål, kanske leka lite med nallen. Men framförallt sova. Tror jag lägger mig i soffan. Bäst ligga så jag har lite utsikt. Ifall någon skulle komma in. Egentligen får jag inte skälla, men jag vet att det är okej att voffa lite om det ringer på dörren.

Hej alla hundar, kattor och snälla mattar och hussar

Väkommen till min alldeles egen blogg. Just nu ligger jag under soffan och surar. Matte vill gå ut med mig men jag har ingen lust. Ingen alls lust. Hon står där med kopplet och väntar och ropar.
- Foxy!, Foxy! Kom nu. Vi ska gå ut. Och ha jättekul

Jag vet hur det blir. Hon kan knappast gå. Och det går sakta. Hon har en pinne i handen. Med en spets på. Jag måste alltid hålla mig ur vägen för pinnen. Så hon inte råkar slå mig med den. Jäklar nu är hon där igen. Just som jag har kommit fram och pratar allvar med pappa.

Så löjlig hon låter när hon visslar på mig i sin visselpipa. Som om jag inte fattar. Men vaddå.  Någon ringer på ytterdörren. Bäst att kolla. Jäklar! Det var matte. Nu lurade hon mig.

Fast det var ganska trevligt att vara ute. Jag fick springa själv. Och matte blev så lycklig när jag stannade när det kom ett par stora tjusiga spetsar. Jag hade gärna velat leka med dem, men matte blir så ledsen och arg om jag är olydig. Så jag satt där snällt och bara gnällde lite. Och sedan fick jag godis. Och kramar.

Så jag är inte bara vacker och klok. Jag är snäll och lydig också.